Förra veckans försök att sitta ner i biblioteket för att samla tankarna gick väl… sådär. Eller… nästan inte alls. Och så har det varit hela sommaren. Jag har varit så splittrad. Tankarna har sprungit åt alla håll på en och samma gång. Att fokusera och planera har oftast blivit övermäktigt. Att leva med sorg är som att leva med ett stort svart hål i bröstet. När man verkligen sitter still och tar tid för att möta de egna tankarna och känslorna sugs allt oftast in i det svarta hålet. Sorgen är stark som en naturkraft. Min överlevnadsstrategi har varit aktivitet, d.v.s. att ständigt hålla sig i rörelse. Istället för hängmattan har det blivit renovering av källaren, eller åtminstone lite ny färg och några nya tapeter på väggarna. Det går bra så länge man håller sig i rörelse. När man stannar kommer sorgen ifatt. Alltså är det lättast att springa på. Och på det sättet har hela vår semester gått i en rasande fart. Nästan inget av det vi planerat blev av. Dag lades till dag, och vecka till vecka. Vi njöt av lyxen att slippa planera och prestera, låg kvar i sängen länge och drack vårt morgonkaffe sakta. Och därefter gick dagen oftast åt till något slags projekt som vi kunde sätta händer och tankar i.
Men nu sitter jag här tillslut. Det är sista dagen på min semester, och jag tänker viga den åt att tjuvstarta med mitt arbete. Jag har en begravning att ta tag i. Sådant kommer utan att man planerar det. Dessutom har jag två konferensseminarier och en predikan att börja förbereda. Först på ”att göra” listan står seminarierna. OAS rörelsen (en förnyelserörelse inom Svenska kyrkan) har sin årliga sommarkonferens förlagd till Borås. Kanske 6000 besökare väntas in under veckan. De stora festgudstjänsterna hålls i Boråshallen kvällstid. Det kommer att bli bra. Min uppgift i sammanhanget består i att hålla två seminarier, onsdag och fredag eftermiddag. De är beräknade till ca 50 personer, och hålls i Korskyrkans övre sal. Det blir alltså en något mindre samling på en för mig trygg plats. Så långt är allt gott och väl. Jag har ansvarat för liknande samlingar många gånger. Ändå är det annorlunda nu. Detta blir första gången jag håller i ett föredrag efter Johans död. Nu sitter jag här och försöker tänka klart… men min tankevärld är liksom… förändrad.
Igår såg jag ett reportage om vulkanen Mt Pinatubos utbrott 1991. Det var särkilt intressant för Maria och mig, för vi råkade landa på Filippinerna bara några dagar efter utbrottet. Några bilder av landskapet var skakande. Den frodiga och grönskande terrängen liknade ett månlandskap, förbränt och täckt av aska. Där jag sitter känner jag det nästan som om någonting liknande drabbat mig. Min värld är förändrad.
Temat för mitt seminarium är: Visst vill jag lära känna Gud… men hur? Det är en stor fråga! Sökandet efter svar måste med all nödvändighet bottna i en ödmjuk självinsikt, eller ännu hellre i en annan fråga: vem är jag att försöka ge svar? Jag antar att den som väljer ett sådant seminarium själv är en längtare och en sökare. Då möts vi där. Men ska vi ta oss framåt räcker det inte med egna tankar och uppfattningar. Vägen framåt måste bli en vandring i efterföljelse, ett gensvar på Jesu ord: - Kom och följ mig. Idag ska jag be och tänka över detta: Hur följer man Honom? Hur lär man känna Gud? (Om du som läser detta vill be för dessa samlingar blir mitt arbete ett samarbete med dig.)
För den som undrar över hur det går för mig att andas med hjälp av min nya CPAP apparat (se tidigare inlägg om sömnapné) så kan jag meddela att det är spännande. De första nätterna har jag använt mig av en enklare liten mask, egentligen bara ett slags instick i näsan. Det har gått ganska bra att sova så. I natt försökte jag med en större mask som täcker nästan hela ansiktet. Det gick mindre bra. Jag sov några få timmar, och drömde om att jag bar en mask och därför hela tiden måste ursäkta mig varje gång jag mötte någon. Jag tog av den, men i nästa möte var masken där igen… Jag kommer att återgå till den mindre masken igen.
Fungerar det då? Det är nog för tidigt att uttala sig med säkerhet, men jag tror att det hjälper. Jag känner mig nog lite piggare när jag vaknar och orkar nog lite mer än förr. Om det beror på andningsmasken eller semestern får väl tiden utvisa.
En annan sak som hänt sedan jag skrev sist är ett akut besök på jourcentralen i helgen. Johanna kom hem en dag med hög feber. Efter alla larm om svininfluensa är man som förälder på sin vakt. Hon hade alla symptom. Hela listan. Efter att just ha förlorat ett barn är man säkert lite överbeskyddande. Med all rätt. Vi tänkte inte chansa med Johannas hälsa och ringde istället till sjukvårdsupplysningen klockan fyra, mitt i natten. Sköterskan, som verkade trött på alla samtal om svininfluensa, sa att det säkert inte var någon fara, men att vi skulle komma tillbaka om läget blev värre. Läget blev värre. Och vi återkom. Och fick aktuttid. När vi väl kom in fick vi till vår förvåning sitta med alla andra patienter i ett helt vanligt väntrum. Johanna undersöktes snabbt, fick penicillin och skickades hem. Vad det var för influensa hon hade fick vi inte veta. Istället väckte besöket många andra frågor. Hur ska en pandemi kunna hanteras i ett system med så slimmade organisationer och så mycken nedskuren personal att sköterskor och läkare redan nu går för fullt? Och om influensan egentligen inte är så farlig, varför är då regeringen beredd att lägga ut tre miljarder kronor på vaccinering? Men Johanna är på bättringsvägen, och kanske var hela äventyret mest ett uttryck för att vi nog är väl överbeskyddande just nu. Vi försöker förstås bearbeta det så bra vi kan, väl medvetna om att en ung tjej också behöver sin frihet och en viss distans till sina föräldrar. En viss distans.
Sist, jag kunde inte låta bli att undra: Hur ser det ut vid Mt Pinatubo idag? Femton år efter utbrottet togs den här bilden av en bloggande besökare. Under bilden fanns en bildtext: - Det låter kanske förenklat, men dåliga händelser leder oftast till någonting gott. I spåren av ett oerhört kaos har en ny stjärna fötts. Katastrofplatsen har börjat förändras. Det nya dramatiska landskapet grönskar alltmer och i kratern finns nu mer en oerhört vacker sjö. Någonting alldeles nytt växer sakta fram i ruinerna av det gamla. Kan det vara så med vår tankevärld också? Kanske måste Gud ibland ta ifrån oss något gammalt för att kunna ge oss något nytt.
Men nu sitter jag här tillslut. Det är sista dagen på min semester, och jag tänker viga den åt att tjuvstarta med mitt arbete. Jag har en begravning att ta tag i. Sådant kommer utan att man planerar det. Dessutom har jag två konferensseminarier och en predikan att börja förbereda. Först på ”att göra” listan står seminarierna. OAS rörelsen (en förnyelserörelse inom Svenska kyrkan) har sin årliga sommarkonferens förlagd till Borås. Kanske 6000 besökare väntas in under veckan. De stora festgudstjänsterna hålls i Boråshallen kvällstid. Det kommer att bli bra. Min uppgift i sammanhanget består i att hålla två seminarier, onsdag och fredag eftermiddag. De är beräknade till ca 50 personer, och hålls i Korskyrkans övre sal. Det blir alltså en något mindre samling på en för mig trygg plats. Så långt är allt gott och väl. Jag har ansvarat för liknande samlingar många gånger. Ändå är det annorlunda nu. Detta blir första gången jag håller i ett föredrag efter Johans död. Nu sitter jag här och försöker tänka klart… men min tankevärld är liksom… förändrad.
Igår såg jag ett reportage om vulkanen Mt Pinatubos utbrott 1991. Det var särkilt intressant för Maria och mig, för vi råkade landa på Filippinerna bara några dagar efter utbrottet. Några bilder av landskapet var skakande. Den frodiga och grönskande terrängen liknade ett månlandskap, förbränt och täckt av aska. Där jag sitter känner jag det nästan som om någonting liknande drabbat mig. Min värld är förändrad.
Temat för mitt seminarium är: Visst vill jag lära känna Gud… men hur? Det är en stor fråga! Sökandet efter svar måste med all nödvändighet bottna i en ödmjuk självinsikt, eller ännu hellre i en annan fråga: vem är jag att försöka ge svar? Jag antar att den som väljer ett sådant seminarium själv är en längtare och en sökare. Då möts vi där. Men ska vi ta oss framåt räcker det inte med egna tankar och uppfattningar. Vägen framåt måste bli en vandring i efterföljelse, ett gensvar på Jesu ord: - Kom och följ mig. Idag ska jag be och tänka över detta: Hur följer man Honom? Hur lär man känna Gud? (Om du som läser detta vill be för dessa samlingar blir mitt arbete ett samarbete med dig.)
För den som undrar över hur det går för mig att andas med hjälp av min nya CPAP apparat (se tidigare inlägg om sömnapné) så kan jag meddela att det är spännande. De första nätterna har jag använt mig av en enklare liten mask, egentligen bara ett slags instick i näsan. Det har gått ganska bra att sova så. I natt försökte jag med en större mask som täcker nästan hela ansiktet. Det gick mindre bra. Jag sov några få timmar, och drömde om att jag bar en mask och därför hela tiden måste ursäkta mig varje gång jag mötte någon. Jag tog av den, men i nästa möte var masken där igen… Jag kommer att återgå till den mindre masken igen.
Fungerar det då? Det är nog för tidigt att uttala sig med säkerhet, men jag tror att det hjälper. Jag känner mig nog lite piggare när jag vaknar och orkar nog lite mer än förr. Om det beror på andningsmasken eller semestern får väl tiden utvisa.
En annan sak som hänt sedan jag skrev sist är ett akut besök på jourcentralen i helgen. Johanna kom hem en dag med hög feber. Efter alla larm om svininfluensa är man som förälder på sin vakt. Hon hade alla symptom. Hela listan. Efter att just ha förlorat ett barn är man säkert lite överbeskyddande. Med all rätt. Vi tänkte inte chansa med Johannas hälsa och ringde istället till sjukvårdsupplysningen klockan fyra, mitt i natten. Sköterskan, som verkade trött på alla samtal om svininfluensa, sa att det säkert inte var någon fara, men att vi skulle komma tillbaka om läget blev värre. Läget blev värre. Och vi återkom. Och fick aktuttid. När vi väl kom in fick vi till vår förvåning sitta med alla andra patienter i ett helt vanligt väntrum. Johanna undersöktes snabbt, fick penicillin och skickades hem. Vad det var för influensa hon hade fick vi inte veta. Istället väckte besöket många andra frågor. Hur ska en pandemi kunna hanteras i ett system med så slimmade organisationer och så mycken nedskuren personal att sköterskor och läkare redan nu går för fullt? Och om influensan egentligen inte är så farlig, varför är då regeringen beredd att lägga ut tre miljarder kronor på vaccinering? Men Johanna är på bättringsvägen, och kanske var hela äventyret mest ett uttryck för att vi nog är väl överbeskyddande just nu. Vi försöker förstås bearbeta det så bra vi kan, väl medvetna om att en ung tjej också behöver sin frihet och en viss distans till sina föräldrar. En viss distans.
Sist, jag kunde inte låta bli att undra: Hur ser det ut vid Mt Pinatubo idag? Femton år efter utbrottet togs den här bilden av en bloggande besökare. Under bilden fanns en bildtext: - Det låter kanske förenklat, men dåliga händelser leder oftast till någonting gott. I spåren av ett oerhört kaos har en ny stjärna fötts. Katastrofplatsen har börjat förändras. Det nya dramatiska landskapet grönskar alltmer och i kratern finns nu mer en oerhört vacker sjö. Någonting alldeles nytt växer sakta fram i ruinerna av det gamla. Kan det vara så med vår tankevärld också? Kanske måste Gud ibland ta ifrån oss något gammalt för att kunna ge oss något nytt. 
Inlägg
0 kommentarer:
Skicka en kommentar