Färdiga svar, enkla lösningar och en Kristus i nysilver

Det var länge sedan jag skrev någonting på bloggen. Den vecka som gått har jag haft svårt att samla mina tankar. Delvis beror det nog på ledigheten. Man blir väl lite lat. Ännu mer beror det på sorgen. Förvirring och kaos är en av sorgens skuggsidor. Det går åt mycket energi för att tänka klart. Den energin har jag saknat.

Nu går våra semestrar mot sitt slut. Maria går tillbaka till arbetet på måndag. Jag har en vecka kvar. Det känns nästan som om sommaren är slut varje gång semestern tar slut. Men så är det förstås inte. Det bara känns så. Jag ska försöka använda min ”ensamma vecka” åt stillhet och eftertanke. Äntligen är vi färdiga med vår renovering av husets bibliotekshörna. Jag kallar det för ”tankeutrymmet”. Där ska jag sitta många timmar nästa vecka för att försöka samla mina tankar (som en herde som försöker samla sina vilsna får).

Vaknade i morse och slog på radion. Där talade en kvinna. Hon kritiserade ”religion”, som om alla religioner vore en och samma. Hon talade om religionernas ”färdiga svar och enkla lösningar”. Om min tro på Jesus vore ett färdigt svar och en enkel lösning hade den dött, om inte tidigare så åtminstone den 22 mars, en svart natt i Johans studentrum i Göteborg. Men något ”färdigt svar” vare sig är eller ger han när han borrar sin genomträngande blick djupt in i Petrus liv och kallar honom ut i det stora okända med sina ord: - Kom och följ mig. Och någon enkel lösning erbjöd han aldrig. "Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig.” (Luk 9:23) Nej, dynamiken i tron på Kristus ligger inte i det enkla och färdiga, utan i orden ”följ mig” och ”gå i mina spår”. Till syvende och sist handlar tron på honom just om honom, och om en människas djupa relation till honom. Det har funnits stunder de månader som gått sedan Johans död då jag tyckt att jag ingenting alls förstått, utom det jag aldrig kunnat förneka, nämligen Guds egen närvaro mitt i allt.

- Var finns Gud i allt som sker?, frågade någon. - Ta bort de första orden ur din fråga och den har istället blivit det svar du söker, svarade hans vän. Nämligen: ”i allt som sker”.

Och ändå är väl kritiken om det färdiga och förenklade inte alltid helt obefogad. ”Jesus är svaret” löd orden på Jesusrörelsens klistermärken, som sattes upp här och där, på gator och torg, under tidigt 70-tal. Så löd den första kärlekens frimodiga vittnesbörd. Men visst väckte det också många till eftertanke när någon under en sådan dekal hade skrivit: ”Men vad är frågan?”

- Uppstoppad är Jesus, hurra, hurra!, sjöng dagisbarnen, som inte riktigt kom ihåg orden i påsksången ”Uppstånden är Jesus…” ”Krucifix i pärlemor med Kristus i nysilver”, annonserade en säljare på auktionssajten Tradera. Det är skillnad på att vara uppstånden eller uppstoppad, inte sant? Men ibland tror jag att vi haft närmare till tron på en uppstoppad än en uppstånden Frälsare. En uppstoppad Frälsare som vi kan hantera lite som det passar bäst. Svårare får vi med den uppståndne Frälsaren, den passionerade Älskaren, den utmanande Revolutionären, det otämjbara Lejonet av Juda, den Levande… fortfarande på fri fot. En Kristus i nysilver på ett krucifix i pärlemor som möter vårt behov av andakt och skönhet (om man nu tycker sådant är vackert) kan vi stå ut med, men vad gör vi med Honom som träder rakt in i våra liv, med sin genomträngande blick och sina obevekliga ord: - Följ mig.

Det får mig att tänka på en dikt av prästmannen Nils Bolander:

Kristendomen var ett örnevangelium,

sprunget ur den högsta klippspetsens näste

på blanka störtflyktsvingar.

Men vi tuktade dess djärva fjädrar,

rätade fackmässigt ut dess rovdjursnäbb,

och se - det blev en svart fågel,

en pratsam och tam korp.

Kristendomen var ett lejonbudskap

ständigt på jakt efter varmt och levande byte,

ett ungt lejon av Juda.

Men vi klippte dess skarpa krökta klor,

stillade dess törst efter hjärteblod

och gjorde det till en spinnande huskatt.

Kristendomen var en ökenpredikan,

snål och vass som den pinande africus,

brännande som ökensanden.

Men vi gjorde den till en trädgårdsidyll,

aster, reseda och fromma rosor,

ett stämningstycke i örtagård.

Herre, tag hand om vår fromma ynkedom!

Giv den snabba örnvingar och vassa lejonklor!

Giv den doft av vildhonung och samum

och säg sedan med döpare-röst:

Detta är den seger som övervinner världen.

Detta är kristendom!

Författaren Anders Haag har skrivit boken ”Att vinna en tro och förlora sig själv”. Han har själv lämnat Hare Krishna rörelsen. Boken handlar om sekter och sektmentalitet. I tidningen Svenska Journalen får han frågan: - Hur ser din gudstro ut idag? Jag tycker att hans svar är intressant: - Förenklat uttryckt ser jag Gud som en möjlighet och en förhoppning. Kvantfysiken och postmodernismens ifrågasättande av alla traditioner och filosofiska system har lämnat en glipa där någonting ofattbart och underbart kan framskönjas. Viktigast är kanske frågan: Om jag säger att jag älskar Gud, vad är det då jag älskar och vad innebär det i mitt liv?

Vad är det att älska Gud, och vad innebär det i mitt liv? Det är rysligt bra frågor. Gud bevare oss från de förenklade svaren. Det verkliga svaret måste sökas i en livslång upptäcktsfärd. En resa som får sin startpunkt i en människas bejakande av orden: - Kom och följ mig. Det ges inte bara genom bokliga studier. Svaret ges stegvis, likt en soluppgång, genom liv och erfarenhet, studier och bön, och gemenskap i glädje och sorg med den Uppståndne och Levande.

Min familj går just nu igenom den mörkaste period vi haft i våra liv, utan jämförelse. Vad som finns på andra sidan av den mörka dalen vet jag inte än. Hur sorg och saknad kommer att påverka vår tro och våra liv i framtiden vore dårskap att uttala sig om idag. Men en sak är säker. Några färdiga svar och enkla lösningar tror jag inte på. En uppstoppad Kristus, eller ens en i nysilver är till ingen hjälp. Men dessa ord är tröst och ljus för varje ny dag, Heb 4:15-16: ”Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp.”