Visst vill jag lära känna Gud... men hur?

Förra veckans försök att sitta ner i biblioteket för att samla tankarna gick väl… sådär. Eller… nästan inte alls. Och så har det varit hela sommaren. Jag har varit så splittrad. Tankarna har sprungit åt alla håll på en och samma gång. Att fokusera och planera har oftast blivit övermäktigt. Att leva med sorg är som att leva med ett stort svart hål i bröstet. När man verkligen sitter still och tar tid för att möta de egna tankarna och känslorna sugs allt oftast in i det svarta hålet. Sorgen är stark som en naturkraft. Min överlevnadsstrategi har varit aktivitet, d.v.s. att ständigt hålla sig i rörelse. Istället för hängmattan har det blivit renovering av källaren, eller åtminstone lite ny färg och några nya tapeter på väggarna. Det går bra så länge man håller sig i rörelse. När man stannar kommer sorgen ifatt. Alltså är det lättast att springa på. Och på det sättet har hela vår semester gått i en rasande fart. Nästan inget av det vi planerat blev av. Dag lades till dag, och vecka till vecka. Vi njöt av lyxen att slippa planera och prestera, låg kvar i sängen länge och drack vårt morgonkaffe sakta. Och därefter gick dagen oftast åt till något slags projekt som vi kunde sätta händer och tankar i.
Men nu sitter jag här tillslut. Det är sista dagen på min semester, och jag tänker viga den åt att tjuvstarta med mitt arbete. Jag har en begravning att ta tag i. Sådant kommer utan att man planerar det. Dessutom har jag två konferensseminarier och en predikan att börja förbereda. Först på ”att göra” listan står seminarierna. OAS rörelsen (en förnyelserörelse inom Svenska kyrkan) har sin årliga sommarkonferens förlagd till Borås. Kanske 6000 besökare väntas in under veckan. De stora festgudstjänsterna hålls i Boråshallen kvällstid. Det kommer att bli bra. Min uppgift i sammanhanget består i att hålla två seminarier, onsdag och fredag eftermiddag. De är beräknade till ca 50 personer, och hålls i Korskyrkans övre sal. Det blir alltså en något mindre samling på en för mig trygg plats. Så långt är allt gott och väl. Jag har ansvarat för liknande samlingar många gånger. Ändå är det annorlunda nu. Detta blir första gången jag håller i ett föredrag efter Johans död. Nu sitter jag här och försöker tänka klart… men min tankevärld är liksom… förändrad.

Igår såg jag ett reportage om vulkanen Mt Pinatubos utbrott 1991. Det var särkilt intressant för Maria och mig, för vi råkade landa på Filippinerna bara några dagar efter utbrottet. Några bilder av landskapet var skakande. Den frodiga och grönskande terrängen liknade ett månlandskap, förbränt och täckt av aska. Där jag sitter känner jag det nästan som om någonting liknande drabbat mig. Min värld är förändrad.

Temat för mitt seminarium är: Visst vill jag lära känna Gud… men hur? Det är en stor fråga! Sökandet efter svar måste med all nödvändighet bottna i en ödmjuk självinsikt, eller ännu hellre i en annan fråga: vem är jag att försöka ge svar? Jag antar att den som väljer ett sådant seminarium själv är en längtare och en sökare. Då möts vi där. Men ska vi ta oss framåt räcker det inte med egna tankar och uppfattningar. Vägen framåt måste bli en vandring i efterföljelse, ett gensvar på Jesu ord: - Kom och följ mig. Idag ska jag be och tänka över detta: Hur följer man Honom? Hur lär man känna Gud? (Om du som läser detta vill be för dessa samlingar blir mitt arbete ett samarbete med dig.)

För den som undrar över hur det går för mig att andas med hjälp av min nya CPAP apparat (se tidigare inlägg om sömnapné) så kan jag meddela att det är spännande. De första nätterna har jag använt mig av en enklare liten mask, egentligen bara ett slags instick i näsan. Det har gått ganska bra att sova så. I natt försökte jag med en större mask som täcker nästan hela ansiktet. Det gick mindre bra. Jag sov några få timmar, och drömde om att jag bar en mask och därför hela tiden måste ursäkta mig varje gång jag mötte någon. Jag tog av den, men i nästa möte var masken där igen… Jag kommer att återgå till den mindre masken igen.
Fungerar det då? Det är nog för tidigt att uttala sig med säkerhet, men jag tror att det hjälper. Jag känner mig nog lite piggare när jag vaknar och orkar nog lite mer än förr. Om det beror på andningsmasken eller semestern får väl tiden utvisa.

En annan sak som hänt sedan jag skrev sist är ett akut besök på jourcentralen i helgen. Johanna kom hem en dag med hög feber. Efter alla larm om svininfluensa är man som förälder på sin vakt. Hon hade alla symptom. Hela listan. Efter att just ha förlorat ett barn är man säkert lite överbeskyddande. Med all rätt. Vi tänkte inte chansa med Johannas hälsa och ringde istället till sjukvårdsupplysningen klockan fyra, mitt i natten. Sköterskan, som verkade trött på alla samtal om svininfluensa, sa att det säkert inte var någon fara, men att vi skulle komma tillbaka om läget blev värre. Läget blev värre. Och vi återkom. Och fick aktuttid. När vi väl kom in fick vi till vår förvåning sitta med alla andra patienter i ett helt vanligt väntrum. Johanna undersöktes snabbt, fick penicillin och skickades hem. Vad det var för influensa hon hade fick vi inte veta. Istället väckte besöket många andra frågor. Hur ska en pandemi kunna hanteras i ett system med så slimmade organisationer och så mycken nedskuren personal att sköterskor och läkare redan nu går för fullt? Och om influensan egentligen inte är så farlig, varför är då regeringen beredd att lägga ut tre miljarder kronor på vaccinering? Men Johanna är på bättringsvägen, och kanske var hela äventyret mest ett uttryck för att vi nog är väl överbeskyddande just nu. Vi försöker förstås bearbeta det så bra vi kan, väl medvetna om att en ung tjej också behöver sin frihet och en viss distans till sina föräldrar. En viss distans.

Sist, jag kunde inte låta bli att undra: Hur ser det ut vid Mt Pinatubo idag? Femton år efter utbrottet togs den här bilden av en bloggande besökare. Under bilden fanns en bildtext: - Det låter kanske förenklat, men dåliga händelser leder oftast till någonting gott. I spåren av ett oerhört kaos har en ny stjärna fötts. Katastrofplatsen har börjat förändras. Det nya dramatiska landskapet grönskar alltmer och i kratern finns nu mer en oerhört vacker sjö. Någonting alldeles nytt växer sakta fram i ruinerna av det gamla. Kan det vara så med vår tankevärld också? Kanske måste Gud ibland ta ifrån oss något gammalt för att kunna ge oss något nytt.

Motstånd behövs

Det kom ett brev. Ett handskrivet brev. Jag använder mig villigt och glatt av nya media som mail och sms. Snabb kommunikation. Vi kan enkelt "kasta iväg" några ord till Marias syster i Japan och få svar inom några timmar. Jag gillar det. Men jag hade nästan glömt bort hur det var att få ett handskrivet brev. Kunde inte låta bli att tänka på breven från min före detta flickvän (numera hustru). Vi hade just blivit ett par. Jag arbetade i en liten församling uppe i Boden. Maria arbetade i en annan församling... i Östergötland. Det var dyrt att ringa på den tiden. Eller så var lönen liten. Telefonsamtalen fick bli ganska få, och ganska korta. Då väntade man otåligt på breven, för de dagar det kom ett brev var ljusare än andra. Först att hämta det i postlådan och känna att hjärtat värmdes. Och så högtidsstunden, att sprätta brevet och att läsa det långsamt. Och sedan en gång till. Och sedan lägga det på skrivbordet, som en påminnelse, och som en öppen inbjudan till ännu en läsning.

Ett handskrivet brev är ett bemödande. Någon har brytt sig om att pränta ner sina tankar på ett papper, att köpa kuvert och porto och att gå till en postlåda. Ett stycke kärlek.
I en skål i vardagsrummet ligger många, många brev. När Johan dött bad vi hans vänner att skriva ner små minnen av Johan och skicka till oss. - Nu får vi inga fler minnen av Johan, sa Maria. - Vi måste spara på de vi har. Vi är så tacksamma för alla dessa brev. Det kommer fortfarande ett och annat, då och då. För oss är de alla så dyrbara.

Brevet som kom häromdagen var från en god vän. En kvinna med stort hjärta som vi båda uppskattar mycket. Brevet bar en hälsning om hopp. Hon hade haft en stark upplevelse av att Johan var hemma hos Gud nu. Det bar oss länge. Det bär oss än.

Maria har börjat arbeta igen. Semestern är slut. Johanna ser till att jag inte blir vare sig ensam eller sysslolös. - Nu ska vi måla om mitt rum, och tapetsera... Det påminner mig om ett citat jag läste häromdagen: - När jag var ung gjorde jag som min pappa sa. Nu när jag är äldre gör jag som mina barn säger. När ska jag få göra vad jag själv vill? Fast... visst ville jag måla om hennes rum. Såklart.

178 kr. Så mycket betalade jag för ett motstånd. Jag trodde väl inte att jag någonsin skulle betala för motstånd. Tycker nog istället att det varit alldeles för mycket med motstånd den sista tiden. Men motstånd behövs. Motståndet i bilens fläktmotor brann och fläkten löpte amok. Nu har jag satt in ett nytt motstånd, och allt går som det ska igen.

I natt ska jag andas mot motstånd. För en månad sedan konstaterades att jag har andningsuppehåll på nätterna. Sömnapné heter det visst. Idag har jag fått en så kallad CPAP maskin, en mask man ska sova i och en liten apparat som skapar ett motstånd för andningen. Det är som att andas i motvind. Inåt går det enkelt, utåt är det svårare. Detta är tänkt att återställa min djupsömn, fast just nu undrar jag snarare hur det alls ska kunna gå att sova i en sådan apparat. Men om det fungerar vore det fantastiskt. Ska försöka rapportera om detta så småningom.

Summa summarium: ibland behövs det motstånd. Så är det också i det andliga livet. Aposteln Paulus skrev, Fil 3:10: "Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans..." Den första delen av meningen är lättare att stämma in i än den andra. Visst vill jag lära känna både Jesus och hans kraft, men det där om lidande och död blir svårare. - Alla vill till himmelen, men ingen vill dö, sjunger artisten Timbuktu. Men det ena kan inte separeras från det andra. Ingen blir en mogen människa som inte också vågar möta det mörka och svåra i livet. Ingen blir erfaren utan erfarenheter. Och smärtornas man kan ingen lära känna utan att också gå den väg han gick. Man måste kanske inte älska det. Man ska nog heller inte söka det. Men ibland möter man lidande och svårigheter. Det ska inte förnekas och förträngas. Det ska göra oss ännu mer beroende av Gud. På så sätt tjänar också motståndet Guds syften med våra liv.

Förra veckan mötte vi en man och en kvinna från England. Fast vi aldrig mött dem förr hade vi ett mycket djupt samtal. Vi delade vad som hänt vår familj med dem. - Men, sa vi, vi tror att Gud på något sätt ska vända allt och använda allt som skett för sitt rikes framgång. Mannen citerade då en bibelvers. Orden är hämtade från första Mosebok och är egentligen ett citat från bibelns Josef. Josef som såldes som slav till Egypten av sina avundsjuka bröder. Men Gud vände allt, och använde allt. Josefs liv blev välsignat, och Josef fick bli till hjälp för en hel nation. När han senare möter sina bröder, och försonas med dem, säger han, 1 Mos 50:20: "Ni tänkte ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo för att låta det ske som nu har skett och så behålla mycket folk vid liv."

Jag tänker mycket på detta. Josef behandlades orättvist. Inte var det väl Guds vilja? Inte vill väl en god Gud att bröder ska föråda varandra? Det tror jag inte för ett ögonblick. Men jag tror inte heller att Gud någonsin förlorat ett schackparti mot ondskan. Jag tror inte att Gud någonsin förlorat kontrollen, fast det visst sett ut så då och då. På något sätt kan också det svåraste både vändas och användas. Jag kan inte säga att jag förstår detta helt och fullt, men jag tror inte att min son vare sig levde eller dog förgäves, hur onödigt och tomt allt än kan kännas. Men Gud har ju inte heller kallat mig som rådgivare utan som lärjunge.

Tack för alla brev, och mail, och sms, och böner och små kommentarer under mina inlägg och för alla telefonsamtal. Utan vänner vet jag inte vart vi vore på väg idag. Men vi har inte heller varit utan vänner. Tack!

Färdiga svar, enkla lösningar och en Kristus i nysilver

Det var länge sedan jag skrev någonting på bloggen. Den vecka som gått har jag haft svårt att samla mina tankar. Delvis beror det nog på ledigheten. Man blir väl lite lat. Ännu mer beror det på sorgen. Förvirring och kaos är en av sorgens skuggsidor. Det går åt mycket energi för att tänka klart. Den energin har jag saknat.

Nu går våra semestrar mot sitt slut. Maria går tillbaka till arbetet på måndag. Jag har en vecka kvar. Det känns nästan som om sommaren är slut varje gång semestern tar slut. Men så är det förstås inte. Det bara känns så. Jag ska försöka använda min ”ensamma vecka” åt stillhet och eftertanke. Äntligen är vi färdiga med vår renovering av husets bibliotekshörna. Jag kallar det för ”tankeutrymmet”. Där ska jag sitta många timmar nästa vecka för att försöka samla mina tankar (som en herde som försöker samla sina vilsna får).

Vaknade i morse och slog på radion. Där talade en kvinna. Hon kritiserade ”religion”, som om alla religioner vore en och samma. Hon talade om religionernas ”färdiga svar och enkla lösningar”. Om min tro på Jesus vore ett färdigt svar och en enkel lösning hade den dött, om inte tidigare så åtminstone den 22 mars, en svart natt i Johans studentrum i Göteborg. Men något ”färdigt svar” vare sig är eller ger han när han borrar sin genomträngande blick djupt in i Petrus liv och kallar honom ut i det stora okända med sina ord: - Kom och följ mig. Och någon enkel lösning erbjöd han aldrig. "Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig.” (Luk 9:23) Nej, dynamiken i tron på Kristus ligger inte i det enkla och färdiga, utan i orden ”följ mig” och ”gå i mina spår”. Till syvende och sist handlar tron på honom just om honom, och om en människas djupa relation till honom. Det har funnits stunder de månader som gått sedan Johans död då jag tyckt att jag ingenting alls förstått, utom det jag aldrig kunnat förneka, nämligen Guds egen närvaro mitt i allt.

- Var finns Gud i allt som sker?, frågade någon. - Ta bort de första orden ur din fråga och den har istället blivit det svar du söker, svarade hans vän. Nämligen: ”i allt som sker”.

Och ändå är väl kritiken om det färdiga och förenklade inte alltid helt obefogad. ”Jesus är svaret” löd orden på Jesusrörelsens klistermärken, som sattes upp här och där, på gator och torg, under tidigt 70-tal. Så löd den första kärlekens frimodiga vittnesbörd. Men visst väckte det också många till eftertanke när någon under en sådan dekal hade skrivit: ”Men vad är frågan?”

- Uppstoppad är Jesus, hurra, hurra!, sjöng dagisbarnen, som inte riktigt kom ihåg orden i påsksången ”Uppstånden är Jesus…” ”Krucifix i pärlemor med Kristus i nysilver”, annonserade en säljare på auktionssajten Tradera. Det är skillnad på att vara uppstånden eller uppstoppad, inte sant? Men ibland tror jag att vi haft närmare till tron på en uppstoppad än en uppstånden Frälsare. En uppstoppad Frälsare som vi kan hantera lite som det passar bäst. Svårare får vi med den uppståndne Frälsaren, den passionerade Älskaren, den utmanande Revolutionären, det otämjbara Lejonet av Juda, den Levande… fortfarande på fri fot. En Kristus i nysilver på ett krucifix i pärlemor som möter vårt behov av andakt och skönhet (om man nu tycker sådant är vackert) kan vi stå ut med, men vad gör vi med Honom som träder rakt in i våra liv, med sin genomträngande blick och sina obevekliga ord: - Följ mig.

Det får mig att tänka på en dikt av prästmannen Nils Bolander:

Kristendomen var ett örnevangelium,

sprunget ur den högsta klippspetsens näste

på blanka störtflyktsvingar.

Men vi tuktade dess djärva fjädrar,

rätade fackmässigt ut dess rovdjursnäbb,

och se - det blev en svart fågel,

en pratsam och tam korp.

Kristendomen var ett lejonbudskap

ständigt på jakt efter varmt och levande byte,

ett ungt lejon av Juda.

Men vi klippte dess skarpa krökta klor,

stillade dess törst efter hjärteblod

och gjorde det till en spinnande huskatt.

Kristendomen var en ökenpredikan,

snål och vass som den pinande africus,

brännande som ökensanden.

Men vi gjorde den till en trädgårdsidyll,

aster, reseda och fromma rosor,

ett stämningstycke i örtagård.

Herre, tag hand om vår fromma ynkedom!

Giv den snabba örnvingar och vassa lejonklor!

Giv den doft av vildhonung och samum

och säg sedan med döpare-röst:

Detta är den seger som övervinner världen.

Detta är kristendom!

Författaren Anders Haag har skrivit boken ”Att vinna en tro och förlora sig själv”. Han har själv lämnat Hare Krishna rörelsen. Boken handlar om sekter och sektmentalitet. I tidningen Svenska Journalen får han frågan: - Hur ser din gudstro ut idag? Jag tycker att hans svar är intressant: - Förenklat uttryckt ser jag Gud som en möjlighet och en förhoppning. Kvantfysiken och postmodernismens ifrågasättande av alla traditioner och filosofiska system har lämnat en glipa där någonting ofattbart och underbart kan framskönjas. Viktigast är kanske frågan: Om jag säger att jag älskar Gud, vad är det då jag älskar och vad innebär det i mitt liv?

Vad är det att älska Gud, och vad innebär det i mitt liv? Det är rysligt bra frågor. Gud bevare oss från de förenklade svaren. Det verkliga svaret måste sökas i en livslång upptäcktsfärd. En resa som får sin startpunkt i en människas bejakande av orden: - Kom och följ mig. Det ges inte bara genom bokliga studier. Svaret ges stegvis, likt en soluppgång, genom liv och erfarenhet, studier och bön, och gemenskap i glädje och sorg med den Uppståndne och Levande.

Min familj går just nu igenom den mörkaste period vi haft i våra liv, utan jämförelse. Vad som finns på andra sidan av den mörka dalen vet jag inte än. Hur sorg och saknad kommer att påverka vår tro och våra liv i framtiden vore dårskap att uttala sig om idag. Men en sak är säker. Några färdiga svar och enkla lösningar tror jag inte på. En uppstoppad Kristus, eller ens en i nysilver är till ingen hjälp. Men dessa ord är tröst och ljus för varje ny dag, Heb 4:15-16: ”Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp.”